Hör du, du är bara ett enda klick från Gästboken!

 

Eftersom många har undrat så tänkte jag därför lägga ut en sida som berättar om vad som hände, vad som gjorts och hur det ser ut i dag vad det gäller min älskade Håkan och hans skada. Tyvärr räcker inte tiden till just nu eftersom jag pluggar att göra den sidan ordentligt men jag fuskar därför lite och lånar texten från Tildes sida, som hon hade, då det begav sig och så får jag försöka att ordna till sidan efterhand sedan, när tid finnes.

 

 

Ok, från Tildes dagbok då...

 

Nu ska jag försöka att ge en utförlig rapport av hur allt gick till när pappa skadade sig, hur det går med honom nu och vad som kommer att hända framöver troligtvis.

Det som hände var att pappa höll på att blanda bruk i en sk planblandare (ser ut ung. som en jätteassistent som du blandar deg i) och skulle precis hälla över det i kärran när nåt i blandaren grep tag i jackan på undersidan ärmen. Han vet inte själv vad han gjorde med armen över blandaren men nåt var det ju. Han fick inte loss ärmen utan försökte att komma åt avstängningsknappen på andra sidan och när han väl fått av maskinen så lossnade ärmen hur lätt som helst och då var det redan försent. Jackan har troligtvis nupit av armen på honom och den satt enbart fast i 3 cm hud på baksidan av armen, vid armbågskulan. Alla mjukdelar i själva armbågen är totalförstörda och förstörda blev även blodkärl och nerver i själva armen. Så armen var i stort sett avsliten helt.

Han gick 75 m in till omklädningsrummet och efter halva vägen så hörde en arbetskamrat hans rop och hjälpte honom in och ringde sen ambulansen. De i ambulansen gav honom dropp, klippte upp jackan mm och sen for de, efter skiftbyte, till Karlstad ( vid svårare fall). Pappa började då få så ont så de så gott som sövde honom i ambulansen. Vet du vad han hade sagt när han låg i omklädningsrummet? Att de måste ringa till mamma och tala om att han inte kunde hämta barnen idag. Det var inte ens sagt att han skulle hämta oss! Min älskade Pappa! Han begrep ju att det var allvarligt och att han inte skulle hinna eller klara att göra det.

7.45 fick mamma samtalet om att pappa hade brutit armen från hans syster. Pappa hade skrivit upp mammas mobilnummer i sin tiddagbok men inte skrivit hennes namn. Men de hittade min fasters nr istället (farbror Tomas jobbar hos samma arbetsgivare). Mamma hade ingen penna i bilen, dåligt i batteriet till fånen och hela bilen full i rabarber till maten på jobbet nästa dag så mamma fick skynda sig till jobbet för att ringa och få nr till verkaren. När mamma äntligen fått tag på honom så sa han att mamma bör nog åka dit för det såg inte bra ut, inte alls. Så mamma satte sig i bilen och for de 6 milen i tron att det var en vanlig bruten arm men visst funderade hon när de sa att han hade så ont så de körde honom direkt till K-stad. Det stämde inte med min pappa att vara så emlig.

 

Väl framme så följde en sköterska mamma till ett anhörigrum där verkaren redan väntade. Pappa hade bara varit på Akuten i ca 15 min när de körde honom omedelbart till operation. Mamma hann inte in före utan fick sätta sig och vänta. Sköterskan sa nåt om blodtillförseln och då hajjade mamma till. -Vänta här nu! Så pass är jag med så att jag vet vad det betyder om det inte finns blodtillförsel, sa hon. - Ja, ni ska få prata med läkaren om vad som har hänt sa sköterskan och gick. Och där satt mamma med en totalt främmande människa och hade fått en skrämmande inblick i att det var mer än en bruten arm och att det inte fanns någon blodtillförsel till den.

Mamma kan ju säga att om hon hade vetat HUR allvarligt det var så hade hon ALDRIG tagit bilen själv. Hennes chef hade erbjudit sig att köra henne men mamma tackade nej med förevändningen att då får de två bilar i Säffle och det går inte. Efter en hel evighet, ca 1 - 1½ tim, så kom äntligen läkaren och talade om läget och då först fick mamma klarhet i att det VAR mer än en bruten arm. Hon sade att de hade goda förutsättningar att få igång blodtillförseln men att deras största problem var nerverna och att det ev. skulle bli transport till Uppsala pga det. När läkaren varit där så åkte verkaren och mamma blev själv och själv blev hon ända tills klockan var över 14. Då först kom en sköterska och undrade hur hon hade det och om hon inte hellre ville vänta vid IVA för det var dit pappa skulle komma efter op. Och det ville hon ju. Mamma fick ett parkeringstillstånd, lade det i bilrutan + pappas saker mm och så gick de till IVA. Återigen hamnade hon på ett anhörigrum.

Efter 2 tim kom en sköterska och talade om att pappa hade kommit men att de skulle röntga bröstkorgen först innan hon fick gå till honom. Hon såg nog mammas besvikelse för hon frågade om mamma hade träffat honom. Och mamma svarade att hon hade inte sett pappa sen 6 i morse och att han redan var på op. när hon kom in till Akuten. -Ja men, kom då, viskade hon, vi smyger dit och tar en snabbkik. Så de smög iväg och mamma hann att få en liten glutt av pappa men i samma veva kom en läkare och sköterskan sa att mamma var Pappas fru. Och han blev nöjd för han skulle precis gå och ringa henne. Mamma fick följa med in på ett rum där han talade om hur skadan hade sett ut när han kom in, vad de hade gjort och hur allt såg ut. De hade gjort en sk bypass genom att ta kärl ifrån ena benet och tråcklade ihop de trasiga i armen med det. Sen hade de fixerat armen med en Hoffmanställning + att när blodtillförseln har varit borta och blodet sen kommer tillbaka i den skadade kroppsdelen så sväller den upp nåt enormt. Pga det så hade de öppnat muskelhinnorna + huden från armvecket ända ner i handflatan och sen sytt ihop med en elastisk grov tråd som expanderar med när det sväller upp och drar i hop sig när det sväller av igen. Sludigt, va!? De hade även fått dela på muskler för att kunna hitta trasiga kärl och för att hitta nerverna.

 

Det var först nu som fick mamma veta hela sanningen om pappas skada fast inte HUR det hade gått till. Det fick hon vänta på tills det att pappa vaknat till och orkade prata om det. Efter ytterligare 2 tim så väckte de pappa och det tog inte många minuter förrän han vaknade. Nästan direkt så tittade han på armen och fick till sin stora glädje se att den fanns där den skulle. Sen tittade han på mamma och frågade om mamma hade sett den (den skadade armen, alltså) och hon fick ju säga att de hade redan kört iväg honom på op. när hon kom in. Nästa mening som han sa var frågan om vem som hade barnen. Älskade Pappa igen! Att han orkade tänka på det när han låg där han låg. Mamma fick berätta lite lätt för honom vad som hade hänt och att mormor passade oss barn. Han var ju påverkad ännu efter den långa op (6 tim) och fick ju multum med morfin mm så han fattade inte så mycket. Efter några timmar for mamma hem och det var hemskt att lämna honom där vill mamma lova.

Nästa morgon lämnade mamma oss barn på dagis och fritids och så for hon och farfar till pappa. Vid middagen så flyttades han upp till ortopedavdelningen. Han var fortfarande väldigt snurrig och det var väl det starka värkdroppet + tabletterna som han fick senare som gjorde det. På lördag förmiddag så sövde de honom igen för att byta förband och rengöra lite. allt såg ok ut. Mamma, Tove och jag var till honom på lördagseftermiddagen och han blev liiite klarare och på söndagen var mamma, jag och mormor och morfar och hälsade på pappa igen. Vi köpte med nya träningsbyxor till honom för dem kan han dra på sig alldeles själv nu när han bara har en fungerande arm. Då ville Pappa ner till cafeterian men det var en lång tripp och han var ganska slut efter det. Samtidigt så släppte nog chocken för honom, verkligheten kom väl ikapp och när Teddy ringde till honom på kvällen och talade om vad mycket han saknade pappa Håkan så bröt pappa ihop och grät. Pappa blev så ledsen för vad han hade ställt till. Och så ska han ju inte känna det alls. En olycka är ju en olycka och det är ingen skyldig till. Pappa hade fått en rumskompis under kvällen och han talade om för mig nästa morgon att Pappa hade talat så fint med pojken (Teddy) i telefonen. Det var Teddys doppräst och han konfirmerade även min äldsta morbror.

Han var ledsen även på måndagen den 9:e innan mamma och han forslades till Örebro. När mamma kom på morgonen så sade sköterskorna att det verkligen blir resa till Örebro och de undrade om de skulle ordna plats åt mamma i transporten eftersom hon sagt att hon skulle med dit. Och mamma sade ju att det vore ju väldigt bra om det gick att ordna men då stack en annan sköterska ut huvudet och talade om att det hade hon redan ordnat. (Mamma hade pratat med henne om det kvällen innan) Och de frågade även om de skulle ringa till patienthotellet för att boka rum åt henne och det tackade mamma för eftersom hon inte hade någon aning om var hon skulle ringa.
Efter en halvtimme kom sköterskan in och gav mamma en mycket enkel beskrivning av var hotellet låg. Hon sade att det var bokat t o m fredag och att läkaren ansåg att mamma definitivt skulle med Pappa till Örebro så han hade skrivit ett intyg så mamma fick bo gratis de nätterna. Så då sparade de in ca 2800:- och det var ju förfärligt bra. Nog för att mamma hade åkt med ändå, det var ju så det var tänkt, men det här var ju en extra bonusbonus.

 

Vid 12.30 kom ambulansen och hämtade dem.
Väl framme i Örebro så gick de in i kulvertarna från ambulansintaget. (Det är STORA kulvertar med filer, rödljus, typ golfbilar mm) Vid en hiss stannar ambulanskillarna och frågar de tre sköterskorna? som står där var avd. 43 ligger. De såg ut som ??? Det är i A-huset säger mamma då och alla vänder sig mot henne och stirrar som om hon var helt bortom bergen. Så mamma får förklara att hon hade legat där med Teddy drygt 5 år tidigare när han brände sig så dit hittade hon allt minsann.

När de installerat sig på rummet så kom läkaren och ville ta bort förbanden och kika lite hur det såg ut och de fick traska upp en våning till mott. Ingen trevlig upplevelse berättade mamma eftersom varken hon eller pappa ville se hur det såg ut där under bandagen och allt. men så som de flaxade upp och ner med armen så fanns det inte en chans för dem att undgå att titta på armen och då insåg de att det faktiskt inte var så farligt. Det hela slutade med att mamma fick assistera läkaren när sköterskan hämtade bedövning och smärtstillande åt pappa.

På kvällen så gick mamma för att leta upp sitt hotell och på lappen stod det 200 m från huvudentren. Jepp! Det var allt! Inget höger, vänster eller rakt fram! Inget! Så det tog mamma drygt en timme innan en vänlig dam äntligen visade henne vägen genom att traska med henne en bit och det var verkligen lätt. Bara rakt fram, ca 200 m. Det stämde.
Sen köpte mamma mat och så åter till Pappa och hans rumskompis Dieter.

Tisdagsmorgonen var pappa åter nere men piggade på sig snart. Alla på avd. var super och han fick uppvaktning hela tiden. Det var sprutor, tabletter, omläggningar, mat, tvätt och massor hela tiden. Mamma skötte ju det mesta runt Pappa men inte allt naturligtvis. veckan gick. Mormor tog hand om oss där hemma och sov hos oss och på morgonen, när mormor var tvungen till jobbet, tog faster över och körde oss till dagis och skola. På fredagen farfar och farbror Tomas för att hälsa på och för att ta med mamma hem till oss och då brast det igen för pappa. Om det var för att de kom, att han inte kunde knäppa på sig klockan de hade med, att mamma skulle åka hem med dem hem eller om det bara var sviter efter skadan eller en kombination av allt vet man ju inte och i vilket fall som helst så hör det till när man har varit med om en så traumatisk olycka.

Också var det ju Alla hjärtans dag på lördagen. Vi skickade en stooor bukett med röda rosor till Pappa men de vissnade redan nästa dag så gick tillbaka och klagade på måndagen och då fick han nya fast fler ändå. Bra, va?! Måndagen var det dags för hudpåläggning men det blev avblåst med nya tag på onsdagen. Däremot så tog de bort en massa samplers (agraffer) från benet och en del från armen. De tog även bort den resårliknande tråden som löpte som ett skosnöre över armen. Tisdagen förflöt utan nåt särskilt och på onsdagen så blev det så op med hudpåläggning. De gjorde den under lokalbedövning och när de hyvlade hud från baksidan låret så kändes det en hel del. Sen samplade de fast den på armen och det ser ut att läka fint sa läkaren både i lördags och idag, måndag den 23/2. I torsdags var mamma och farfar till honom i Örebro för att vara med när det diskuterades försäkringar mm med en kurator. Den här skadan är ju en arbetsskada och allt som rör det och den försäkringen sköter Pappas arbete om, han ska bara skriva under lite papper bl a. Sen är det ju massor av utredningar på gång med polis, arbetsmiljöinspektionen mm mm så det är en himla cirkus ska ni veta.

 

Och i lördags åkte hela familjen till pappa i Örebro. Teddy hade inte träffat pappa Håkan sen onsdagskvällen innan olyckan, jag och Tove sen första helgen efter olyckan, på två veckor alltså. Och alla blev så glada. Jag pratar mycket på pappa, nästan hela tiden. Jag säger att han har: Onn ammen. Pappa fåva gåckon. Pappa dussa gåckon. Nej, pappa dussa hämma mäj.
Ni vet, mycket kan man ju göra hos doktorn t ex titta i öronen och så men INTE duscha! Sånt gör man bara inte hos doktorn! Jag är faktiskt mycket förbryllad över det där kan jag säga. Och mamma och pappa hoppas att jag ska förstå bättre om jag får se att det finns dusch inne på salen där pappa bor. De andra, speciellt Teddy, har många frågor runt det här och mamma får försöka svara så gott det går. Teddys Största funderingar rör väl om pappa Håkan kommer att bli lika stark i sin arm som tidigare och om han kan spela tv-spel med honom. Teddy har talat om för pappa Håkan att det är mycket bra träning det där med att spela tv-spel. Teddy hade i alla fall med sig massor av negerbollar till pappa som mamma och han hade kletat ihop kvällen innan. Och samma dag som mamma och pappa for till Örebro så överlämnade mamma en guldballong från Teddy till pappa. Teddy hade dikterat och mamma skrev. Han dikterade på så mamma trodde aldrig att ballongen skulle räcka till. Det stod vad mycket han saknar pappa Håkan och att han inte vill att han skulle ha skadat armen mm mm. Pappa blev MYCKET rörd när han fick den.


I tisdags så bar det då av mot Karlstad igen för pappa. Gud, vad skönt att han äntligen kommer närmare. Det blir ju hela 10 mil kortare resväg och vi kan nu hälsa på varje dag, det tar bara 35-40 min. att komma till Karlstad här från oss.

Fast vi vet inte vad de ska göra med honom där ännu och hur länge han kommer att ligga på sjukhus. Alla här hemma längtar så förtvivlat efter honom nu. Han har ju varit borta i 3 v och vi pratar ganska mycket om hemkomsten redan.
Men vi har planerat in en liten hemkomstfest för Pappa och vi ska laga god mat och baka en paj till kaffet. Förhoppningsvis får han komma hem redan på torsdagen den 26.
De ska bygga ett stöd som han ska hänga armen i runt midjan och det får han i då, läkaren ska göra en bedömning, röntgenbilder ska ev. tas och sen KANSKE jag får hämta honom.
Nu har vi fått beskedet att han kommer hem idag OM de hinner göra klart en specialskena till armen annars så får vi hämta honom på fredag förmiddag. Hurra! (Så här såg armen ut när pappa nyss kommit hem från sjukhuset. Ny hud är pålagd och allt ska nu läka i sin egen takt.) Vi tänker även mycket på hur det ska bli när han kommer hem. Det är ju så mycket som vi tidigare tagit förgivet och som nu inte kan fortsätta. Och då är det inte bara allt praktiskt man tänker på som naturligtvis är en väldigt stor del i det hela.

Pappa behöver ju hjälp med så mycket. Dusch, breda smör på smörgåsar, bli skjutsad till läkare, sjukgymnastik mm mm mm. Mycket kommer att läggas på mamma och hon ska, via en försäkring på pappas jobb, vara hemma och ta hand om allt. Det är lite tufft att jobba heltid, sköta tre barn, hus och hem och sen även hjälpa pappa. Hon får ju även ta över det som pappa gjorde mycket av förr t ex körde eller hämtade Tove till och från basketen och nattade oss mindre. Ja, det finns massor egentligen.
Mamma och pappa delade ju på sysslorna och nu måste mamma ta nästan allt. Det här grämer pappa men det är nåt han måste acceptera, åtminstone i början, och mamma gör det ju så gärna bara han blir bra igen. Efterhand så kommer han att lära sig arbeta mer med vänstern och sen även få mer och mer funktion i högerarmen och då hamnar vi ju i ett annorlunda läge. Men det kommer ju att ta tid och han kommer att få mycket ont men jag tror att han fixar det, han är ju så himla stönig.



Nu ska jag berätta om vad de tror att utsikterna för armen är.
De tror att han kommer att få en mycket bra funktion i armen även om rörligheten i just armbågen inte kommer att var så där jättehög. Men det är ihopsatt med tanke om att den ska kunna ha någon rörlighet i alla fall. Men eftersom att armen nu är fixerad i den där Hoffmanställningen så låses den fast som med Epoxilim och det kommer att krävas mycket arbete för att få i gång den igen.

De säger även att nerverna har kvar sin funktion, det är tre st, och att de kommer att funka som de ska efter ett tag. Men det är en nerv som bråkar emot och det är den som gör att du kan vinka. Om du sträcker ut armen rakt fram och slappnar av i handleden så hänger ju handen nedåt, eller hur? Nerven som gör att du kan lyfta handen uppåt är det som krånglar och den sköter även lyftandet av tummen. Så han har ingen som helst kraft till att lyfta vare sig tummen eller handen ännu men de säger att det kan ta flera månader innan nerven är läkt och vill börja arbeta igen. De har ju testat under op. att det finns reflexer mm i den så "lever" gör den ju men det tar upp till ett halvår innan nervändarna har letat upp varandra och kan hela sig själva. De växer endast 1 mm per dag så ni förstår att det kommer att ta tid det här bara.
Tiden får avvisa hur allt kommer bli med den och med armbågen och vi får ju hoppas på det bästa. Men Pappa har lång och hård väg framför sig med arbete för att få tillbaka funktionen i armen men som jag sagt tidigare så tror jag att han kommer lyckas för han är så enormt stönig. Men det kommer att bli många, många resor fram och tillbaka det närmaste året minst och han kommer få jobba mycket. Usch, ja!



Igår, torsdagen den 26/2, 3 veckor efter olyckan fick vi äntligen hämta hem pappa! Åh, vad roligt! Mamma hade gjort en citron och marängpaj så vi kunde fira att han till slut fick komma hem. Tråkigt nog så har ju jag hög feber, hostar så jag knappt får luft och har fått infektion i ett finger. Fy, vad orättvist när allt ska vara så roligt! Det värsta med infektionen är ju om jag delar med mig av basseluskerna till pappas jättesår på armen. Det är ju INTE bra. Men mamma ska lägga om min finger var kväll och morgon och sen ska hon vara sköterska åt pappa också. Hon ska lägga om hans arm varje dag för utom måndagar och torsdagar då vc ska göra det. Coolt!?

Vet ni vad som hände mer? Jo, på söndagen tränade Teddy fotboll och fick en boll på tummen så den gjorde jätteont och svullnade upp jättemycket. Så mamma fick bandagera om Teddys tumme också. Och därmed blev vi tre justerade i huset på en gång och mamma har många att pyssla om. Men nu ska vi alla lära oss den nya situationen och det kommer inte bli lätt men det går nog bra till slut.

Massor av kramar och pussar till vår lilla pappa. 6/4 -04 Så där...nu har pappa varit hemma i snart 6 veckor. Allt fungerar bra här hemma fast mamma tycker att det är mycket på bara henne men hon klarar det bra.

I och med att pappa skadade sig på jobbet så är han fullgott försäkrad och då går en försäkring in och betalar så att mamma kan vara hemma och hjälpa pappa med allt som han behöver ha hjälp med.

Och allt som pappa gjorde här hemma tidigare t ex nattade mig med blöjbyte, skalade potatis mm måste mamma göra nu. Och pappa kan inte köra bil heller så mamma skjutsar oss överallt och även pappa till alla läkarbesök och arbetsterapibesök. Sen sköter mamma all omläggning av pappas arm + massage. Jaaa, det finns massor. Och då har jag inte rabblat upp spackling och målning mm inne på lilla toan och farstan som vi höll på för fullt med att renovera när olyckan hände. Allt tar ju både tid och ork av mamma så vi hoppas att hon får vara hemma ett tag till, åtminstone tills pappas hand funkar bättre och han kan klara lite mer själv här hemma.

Pappa kan nu vinka pyttepyttelite på handen och svullnaden börjar vi få bukt på (vätska i själva handen som stoppar rörligheten och därmed ledernas funktion)

Den stora ställningen är kvar ännu men om en vecka är det dags för återbesök och då får vi se vad läkaren säger om den. Det är på gång att den ska bort nu i alla fall.

I övrigt så har det inte hänt sååå mycket. Men bäst av allt är att pappa är hemma hos oss igen och att hans humör är betydligt mer uppåt nu. Idag sövde de pappa och opererade bort Hoffman-ställningen på armen. Och i morgon ska han till arbetsterapeuten igen och få ett träningsprogram för att få upp muskler, rörlighet i armbåge och i hand mm. Just nu har pappa ont men det är för att de har bråkat en hel del med armen i dag och så kan han ju faktiskt böja på den med lite hjälp och det har han ju inte kunnat på 11 v i morgon så man kan ju förstå att det värker. Och sen gör väl själva skadan sitt till också.

Jag tyckte att det var jättekonstigt att helt plötsligt se pappa utan den där åbäkiga ställningen och jag har pratat hela kvällen om att ajet på pappas arm är borta nu. Det är inte lätt att greppa det här när man är så pass liten.

Doktorn var i alla fall mycket nöjd med skadans läkning hittills och det verkar ju mycket lovande. Vi får hoppas att det fortsätter så framöver också.

 

2/5 -04
Nu har pappa fått börja med en apparat som tränar ÅT honom. Den heter Kinetec och gör böjningar och vridningar med armen för att få tillbaka den rörligheten. På en dag har böjningen ökar hela 10 grader och det är ju superbra. Det här ska han göra dagligen ett tag framöver och det är ju intensivt. Nackdelen är att apparaten bara finns i Karlstad så mamma måste köra honom varje dag. Men det måste ju göras så allt annat får stå åt sidan, bara pappa blir bra i sin arm så.


20/5 -04
Jaha, då var det dags för rapport igen. Nu har böjen ökat ytterligare 30 grader men ännu når inte pappa fram till munnen med bestick så att han kan använda höger arm när han äter. De räknar med att maskiner har snart gjort sitt för papap och att de inte kommer så mycket längre med den. Däremot så svullnar inte handen och armen upp så mycket längre. Jo, svullnar gör det men inte så mycket alls.
Och pappa kan nääästan böja in fingrarna helt in i handen. Det är sååå bra och en stor bit på väg.

31 maj åker pappa till Frykcenter för att intensivträna i en hel, lång månad. Han ska vara där på veckorna och kommer hem på helgerna. Och det är ju jättebra för pappa men inte för oss här hemma. Hu, vad vi kommer att sakna honom!

Sen har han semester med egen träning här hemma och lite besök på arbetsterapin mm och så blir det en ny resa till Frykcenter till hösten. Hu hu! Men men, bara det är det bästa för pappa så...och det är verkligen inte alla som fååår komma till Frykcenter så bara det är ju bra, vet ni.

 

15/6 -04
Så där, nu är pappa på vid Frykcenter för tredje veckan, för att rehabiliteras. Han ska vara där till midsommar, om han nu inte får förlängt, men sen kommer han hem till oss och ska stanna hemma. han tränar en massa på olika vis och  har provat på att dricka ett vattenglas med den skadade armen och att sakta knyta skosnörena. Nu hoppas vi ju verkligen att han ska fortsätta att friskna till i armen och det fort, för helst vill vi ju att allt ska vara som förr, innan olyckan. Lite framsteg har ju skett men pappa hade lite högre förväntningar om att det skulle hända mycket mer. Men tre, fyra veckor är inte länge vid en sån skada och allt kommer att ta tid, det måste det göra. Men han har fått lite vägledning och kan fortsätta att träna på samma vis hemma och DÅ kan man nog se resultat om några månader..  Men...det vet vi ju att det inte kommer bli men vi hoppas ju att det blir så nära som möjligt och helst nu. 24/8 -04
Vi har märkt stora framsteg här hemma med pappas arm. Inte så att vridningen har ökat något synbart men mer att pappa vågar använda armen mer och kan göra fler och fler saker som han kunde tidigare. Men han kompenserar rörelseförlusten med axeln eller med någon annan konstig vinkel på armen och det kan ju leda till förslitningsskador där vi inte vill ha det. Just nu så tränar pappa två ggr i veckan hos en arbetsterapeut och en sjukgymnast i Säffle. Han får göra olika övningar både i och utanför bassäng. I början på december så ska pappa till Örebro för en bedömning av en handkirurg där. De är ju specialister i Örebro och det känns ju tryggt. De ska se om de ev. kan få upp rörligheten i tummen genom att låna en sena från pekfingern och operera den till tummen, de ska även bedöma om handleden är låst och om det går att operera, de ska även se om muskeln i den övre delen av underarmen möjligtvis var för skadad så att det inte är mer att hoppas på med den eller om det ev. är ärrvävnad. Mycket på en gång men både mamma och pappa ser fram emot det här läkarbesöket för de hoppas att få svar på så mycket. Längre fram i höst vill de även skicka pappa till Frykcenter igen. Det är ju jättebra men mamma tror inte att jag klarar det. Jag bryter ju ihop totalt när pappa åker hemifrån om der bara så är till affären.  men vi får hoppas att det går bättre än så och att mamma har fel eftersom pappa behöver så mycket träning nu och för att de är så duktiga på Frykcenter med sådana skador.

 

8/12 -04
I går var pappa och mamma till handkirurgen i Örebro. De skulle se om det fanns något att göra för att få bättre funktion i pappas arm då viktigast vridningen. Den är så gott som obefintlig i dagsläget och att inte kunna vrida runt armen hämmar förfärligt i det dagliga livet och även om man ska arbeta. Läkaren kände och försökte vrida och sen fick pappa sätta sig vid en apparat, som faktiskt var en röntgen, och där kunde man se skelettet precis som på ultraljud. Mycket intressant och spännande! Mamma såg genast vad problemet var och det var att det finns två ben i underarmen, de löper bredvid varandra med ett mellanrum, så ska det ju vara eftersom benen lägger sig om varandra när man vrider armen. På pappa så var det ena av de benen i en båge och övre halvan av de bägge benen låg tätt, tätt tillsammans. Inte undra på att det inte går att vrida den armen för benen låser ju varandra i och med detta. Så pappa ska opereras och det i feb el mars. Då ska de framkalla en fraktur genom att såga av det krokiga benet och sätta i hop det igen så at det sträcks ut. han kommer återigen få en sån ställning han hade tidigare men betydligt mindre, bara på underarmen, så han kommer att kunna röra handled och armbågsled utan problem. Det tråkiga är att pappa kommer att bli inlagd i Örebro under några dagar men det är ju för att vi bor så långt ifrån sjukhuset. 16 mil är ju inte något man åker för att vara på plats till en op kl 7.00 på morgonen.

Sen var de även till Lars, plastikkirurgen. Det var han som lade på huden på pappas arm egen. Han skulle skriva ett rättsintyg för det ville polismyndigheten i Värmland ha eftersom det hela var en arbetsolycka. Roligt att träffa honom igen, en läkare i världsklass. Pappa har också fått lite papper och de gör honom inte så glad. Hans läkare i Karlstad har sagt att han inte kommer att återgå till sitt gamla arbete om inte i en annan form t ex överordnad. Pappa har ju under hela resan sagt att han ska tillbaka till sitt jobb även om mamma har försökt att dämpa ner honom lite, men han har inte velat lyssna. Och nu när det börjar att gå upp för honom så har han det inte så roligt. Det ä inte lätt heller att inse att man måste tänka i andra banor och ändra om sitt liv. Pappa gillar inte stora förändringar så mycket och det här är ju verkligen en stor förändring för honom. Och att läsa ligger inte för honom alls och det gör honom väldigt fundersam på framtiden och vad han ska hitta på. Sen är det inte så kul att inse att man faktiskt har ett handikapp som hämmar en, att man inte längre platsar i det gamla vanliga livet. Mmm, pappa har mycket att smälta nu.

 

8/3 -05
Opererades pappa igen och själva operationen gick bra förutom att resultatet inte blev så som hoppats. Inga garantier gavs ju men hoppet finns ju alltid.

23/11-06
Nu har pappa gjort sin sista träning på sjukgymnastiken i Säffle. Inte för att han ska sluta träna armen, det kan han nog aldrig göra men den får ta andra former nu istället. Vi funderar på att åka till badhuset istället, på måndagar bara pappa men på fredagar hela familjen. Då får ju alla lite träning sas. i övrigt jobbar pappa nu, på sitt gamla jobb. han jobbar bara halvtid, 3 dagar ena veckan och 2 dagar andra veckan + att pappa grejar en hel del här hemma också med renovering, trädgården, vedhantering etc. Det finns ju massor att göra när man har gård ju. pappa klarar av att göra det mesta med sina arm nu men iom att vridningen inte är fullt ut så begränsas han förstås. Även det att armen inte går tt räta helt begränsar ju honom en del. men han klarar det fint och vi tänker aldrig på att han är skadad längre, det märks ju nästan inte.